fredag 10 februari 2012

Jämlikhet

Häromdagen trillade det ner ett gult kuvert från försäkringskassan där det stod att vi är kvalificerade att ansöka om jämlikhetsbonus (eller vad det nu heter). Och det är ju just en bonus, att vi har delat lika på föräldraledigheten har ju inget att göra med de pengarna, men det är ju aldrig fel att få en "belöning" för något man gjort.

Rent generellt skulle jag nog säga att vi har ett väldigt jämlikt förhållande på det stora hela - vi tar lika mycket ansvar för barnen och deras aktiviteter, för vårt förhållande och för vårt hushåll. Däremot gör vi kanske inte precis SAMMA saker, men vi tar i alla fall lika mycket ansvar. Nu när Lukas har börjat dagis har vi båda två gått ner till 90%, istället för att en (oftast mamman) går ner till 80%, och det funkar jättebra. Däremot är jag medveten om att inte alla kan göra den uppdelningen pga att olika jobb funkar olika bra att dra ner på och att man kanske tjänar väldigt olika, men nu har vi ju likadana arbetstider och tjänar hyfsat lika så förutsättningarna är ju de bästa.

Däremot anser jag inte att det här egentligen är något vi har kämpat för, det har alltid känts naturligt och respektfullt mot varandra att man tar hälften av ansvaret och även får hälften av nöjet att vara med när barnen växer upp och lär sig nya saker. Jag tänker inte på mig själv som feminist (konstigt och negativt laddat ord?) eftersom jag helt enkelt tar för givet att alla behandlas lika? Såklart är jag inte så korkad att jag tror att det faktiskt ÄR så, men om man förutsätter att man ska behandlas utifrån den person man är och inte vilket kön man har så är det kanske lättare att ställa krav?

Ett litet exempel är faktiskt den här dagen, Lukas är sjuk (jättesnorig och hostig igen, stackarn) och jag och maken delar på VAB'en över dagen, han jobbar förmiddag och jag eftermiddag. I vanliga fall tar vi nog helt enkelt varannan, men nu hade vi båda lite viktiga saker på jobbet som måste göras, och då fick det bli så.

Jag är glad att se att barnen tar det för lika självklart att vi båda hämtar och lämnar på dagis, och att vi turas om (eller följer med båda två) till aktiviteter. De vet att mamma och pappa jobbar IHOP och inte mot varandra, och jag försöker så gott det går att lära dem att det INTE är någon skillnad på pojkar och flickor (för det kommer väääääldigt mycket kommentarer om sån från dagis nu, flickor tycker om dockor och pojkar tycker om bilar typ) utan att det är skillnad på BARN och BARN när det gäller intressen.

Det är lite intressant att se hur folk i allmänhet reagerar på vårt förhållande, däremot. Oftast tolkas det som att jag bestämmer och "kör" med maken som om han var en toffel, och att jag är lite lätt bitchig? Eftersom vi båda (alltså jag och maken) anser oss vara jämlika vet vi att det inte är så, men det är ändå irriterande att bli så missförstådd. Nåväl, det kanske bottnar i lite avundsjuka...? ;-)

Nu är det dags för jämlika mig att åka till jobbet!

1 kommentar :

  1. Haha! Jag anser också att vi är jämställda på samma sätt som ni - tar lika mycket ansvar fast för olika saker. Och jag tror folk utifrån ser det som att Offa bestämmer, trots att vi alltid bestämmer allt tillsammans. :-)

    SvaraRadera