Efter att verkligen ha grejat och stått i hela dagen fick jag tydligen nån typ av hjärnsläpp, för jag fick nämligen för mig att vi skulle ut och springa. Vi. Jag och min man. Han som är byggd för att springa och utan att ha tränat på flera år kan ta och springa 5 km utan några problem - jämför med mig som får kämpa som en galning, även när jag är i bra form.
Sagt och gjort - vi gav oss ut. Jag har nog inte riktigt förstått hur extremt mycket jag måste kämpa för att få luft förrän jag sprang bredvid honom - efter bara typ 20 meter kunde jag inte svara honom utan att stanna till, jag får helt enkelt inte luft annars! Under rundans gång är det liksom det enda jag verkligen kämpar med - att få luft. Benen orkar, kroppen känns pigg, men bröstkorgen är helt slut. Så - jag börjar undra lite om det inte möjligen skulle kunna vara ansträngningsastma? Jag ÄR ju i ganska bra form, men så fort jag ska just ut och springa så är det stört omöjligt att få luft. Men jag vet inte, kanske jag bara inte är i så bra kondition som jag tror, eller åtminstone har jag tänkt det fram till nu, när jag såg hur lätt det gick för maken att andas (och jag är i alla fall inte i sämre kondition än honom).
Man kanske skulle ta och kolla upp det här lite... tänk vad coolt att kunna springa och faktiskt andas utan att behöva kämpa för det!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar