Förutom att jag nu i vuxen ålder har börjat ta efter min mors ovana att prata högt för sig själv i tex affärer (fast jag pratar nog oftare högt i bilen), så har jag också den lite udda ovanan att göra grimaser. Ni vet, man går igenom något i huvudet, en diskussion man ska ha, nåt minne man kom att tänka på, eller bara en reflektion på något man ser. Det är ju sånt alla gör, MEN alla kanske inte låter minspelet till den konversationen/iakttagelsen/minnet synas väldigt väl i ansiktet...
Går jag på stan och kommer att tänka på nåt roligt som hänt så kan jag fnissa högt för mig själv, och ganska ofta på träningen (när man får lite tid på sig att tänka mellan seten) börjar jag fundera på problem på tex jobbet och står då och gör väldigt bekymrade grimaser. Exakt HUR mycket jag grimaserar har jag börjat fundera på den senaste tiden av någon anledning, jag står faktiskt nu i skrivande stund och gör miner när jag ska komma på vad jag vill uttrycka! Det hela måste ju se väldigt roligt ut utifrån, men det bjuder jag på (som om jag har nåt val, hahaha).
Det här ju helt enkelt bara en sida av mig, jag kan oftast skratta åt den, men om du någon gång ser mig stå och grimasera vid kaffemaskinen så vet du i alla fall att det inte beror på kaffet utan snarare på någon inre monolog i mitt huvud!
 |
| Japp, det här är visserligen en bild från lördagens rock-fest, men på riktigt, jag gör såna här miner lite då och då annars med... Helt normal. Jag lovar. |
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar