Hej på er! Det här är det första direktskrivna inlägget på ungefär tre veckor, för vi har just kommit tillbaka från en semesterresa till Kroatien! Nu kommer det komma ett gäng inlägg från den resan, allt är kanske inte så intressant för er men jag använder bloggen som egen resedagbok med, så ni får liksom hänga med på allt :)
Resan har varat i nästan tre veckor, varav två veckor i Kroatien och så bilresa mm dit och hem. Häng med!
Dag 1, torsdagen innan midsommar. Vi startar resan vid 04.00 och i princip hela resan flyter på
väldigt bra – med det enda undantaget att vi fastnar lite i
morgonrusningen utanför Köpenhamn när vi kliver av färjan. Trots
att vi stannar en stund utmed den tyska kusten, som för övrigt är
oerhört vacker, så kommer vi fram i nästan väl god tid – redan
vid 16.00. Nu är det bara att vänta – dels på att restaurangen
på Gasthauset ska öppna vid 18 och del på att mormor och morfar
ska ansluta. De ska på semester i Frankrike, men har förlagt sitt
första stopp på samma plats som oss för att vi ska kunna äta lite
ihop, väldigt trevligt!
|
Ett tips är att pausa lite utmed kusten när man precis kommit in i Tyskland. Vid Timmendorfer strand och de andra orterna här finns det fantastiska stränder som ger barn och vuxna en möjlighet att sträcka på benen ordentligt. |
|
Den tyska landsbygden är helt makalöst vacker, här är utsikten från första Gasthauset. |
|
Lagom blek så här i början av semestern, men den där första, ljuvliga veteölen man tar på vägen ner kan ju göra vem som helst lycklig. |
Dag två (midsommar) går vidare mot den mest sydöstra spetsen
av Tyskland. Eftersom vi kom fram i väl god tid dagen innan så
tänker vi att vi tar en lite längre paus i Nürnberg idag – det är
ändå bara 6 h bilfärd inplanerade. Sagt och gjort så stannar vi
till i den här ”lilla” staden (en tysk ”liten” stad är väl
ungefär som Stockholm i storlek skulle jag väl säga) i två
timmar, vi hinner med både lite shopping och en lätt lunch innan vi
beger oss igen. Men nu börjar vi få lite problem, det rapporteras
in stora köer på Autobahn, vilka vi sitter i en bra stund, innan vi
börjar leda om rutten i GPS'en för att komma undan det värsta. Det
vi inte räknade med var dock att inte trafikinfon på de mindre
vägarna blir uppdaterad – och eftersom vi inte var de enda som
ville undkomma trafiken på A7 så var det ungefär lika mycket köer
på de små vägarna…. Efter MÅNGA LÅNGA timmar (10 h mot de
planerade 6 h ) så kommer vi vid 21.30 fram till vårt gasthaus –
som inte har en restaurang?!? Jag trodde jag hade kollat det överallt
efter en incident tidigare år, men tydligen inte… Ok, vi sätter
oss i bilen och kör i olaglig hastighet till närmsta by ett par
kilometer bort, där vi äntligen får äta en helt fantastisk
måltid.
|
De vidsträckta fälten i Tyskland är jättevackra, landskapet ser så böljande ut. |
|
Fantastiskt mysigt! |
Dag tre (lördag) vågar vi inte direkt stanna till pga
föregående dags köer, vilket visar sig vara bra. Det är mycket
vägarbeten och köer nu med – och mycket mer trafik än vad det
varit på flera år när vi åkt söderut. Vi spekulerar i att det är
tyskarna som kör mot medelhavet för en weekend, det borde vara för
tidigt för att deras semester ska ha börjat men det är onekligen
mycket tyska bilar på vägarna genom både Österrike och Slovenien.
I Österrike får vi återigen en kövarning på GPS'en, vid en
tunnel, så vi tänker att vi gör som förra året när vi åkte
över ett pass (st Michael) istället för genom en tunnel. Det är
ju visserligen mycket trevligare, men vägen är så brant att vi
nätt och jämt tar oss fram på tvåans växel, och väl uppe vrålar
motorn efter kyla så vi tar en paus och sträcker på benen en liten
stund. Vägen ner är lika brant, men väl nere ansluter vi till
motorvägen igen. Vi börjar bli hungriga så vi svänger av mot det
första raststället, bara ett par kilometer efter passet. Där hör
jag att det låter om ett av däcken när vi sakta rullar in mot
parkeringen. Helvete. Det låter som en av bromsarna ligger emot och
när vi kliver ur bilen så ryker det om bromsbeläggen på vänster
bakdäck. Vad i HELVETE gör vi nu!?!? Vågar vi köra på det och
riskera att däcket antingen låser sig eller smäller??? Efter en
stunds debatt och nån slags mat (vet knappt vad vi åt) så
bestämmer vi oss för att köra en bit till, till nästa parkering,
för att kolla om det möjligen släppt tills dess. Sagt och gjort så
kör jag ut på Autobahn igen, med hjärtat i halsgropen och en
stadig blick i backspegeln för att se om det börjar ryka om däcket
igen…. Inget händer, och när vi stannar till igen nån mil senare
så verkar allt vara som vanligt igen??!!? Vi vet inte om det var de
branta backarna med mycket inbromsningar i passet som ställde till
det, men i vilket fall är lättnaden obeskrivlig när det verkar
funka igen!
Vi kör vidare, och trafiken glesnar ut. Halvvägs in i Slovenien
så blir vägen väldigt liten och kringlig (som förra året) och vi
kommer inte framåt särskilt fort. Med bromsen i åtanke försöker
vi dessutom köra så mycket som möjligt med motorbroms, men det är
inte lätt på slingriga bergsvägar. Till slut kommer vi in i
Kroatien och passerar nästan direkt det stället vi bodde på sist,
och nu är det bara en timme kvar. Dessvärre är vägen återigen
väldigt liten och slingrig, så det känns som en evighet innan vi
kommer till staden ”där vi bor” - Senj. Väl här så gäller
det att följa väganvisningarna till huset, det finns nämligen inte
med på någon GPS eller google maps. Maken kör – och svänger upp
på en mikroskopisk bergsväg som enligt GPS'en bara fortsätter ett
20-tal meter till, men som faktiskt visar sig vara rätt väg till
huset. I 6 km åker vi på den här vägen, den är slingrig och går
upp i bergen, den borde vara enkelriktad eftersom den bara är 2 m
bred, men det är den inte. Som tur är möter vi dock ingen! Långt
ut i ingenstans så kommer vi ändå fram till huset – jag fattar
inte att vi ens hittade dit för det var det mest otillgängliga
semesterhuset jag någonsin sett, och då har jag sett en del… MEN,
vi blev mottagna av mannen vi hyrt av och hans typ 80-åriga mor (hon
bor i huset bakom vårt, det är den enda granne vi har på en
mil!!!) och får lite omtumlade se på huset vi ska bo i i två
veckor. Huset i sig är ungefär vad vi väntade oss, men även om
jag sett utsikten på bild så måste jag säga att man nästan
tappade andan… Vi ser ut över typ hela det Adriatiska havet!
Runtomkring ligger bara berg och skog, så det är som att bo i en
djungel av djurliv – det är så mycket fåglar jag hört som jag
aldrig hört innan att det känns som man är på ett zoo! Vi
försöker kasta in våra väskor och låta barnen ta ett snabbt dopp
i poolen (som oxå har utsikt) men sen måste vi in till stan för
att köpa lite mat till kvällen och kommande dag. Det blir den andra
av MÅNGA gånger vi kör den långa vägen, men man vänjer sig!
|
Första doppet är ljuvligt!!!! |
Vad mysigt att få följa med på er resa via bloggen, uppskattar det verkligen! Ser fram emot resten!
SvaraRaderaKul att du vill hänga med :)
Radera